.

Jag sitter och ser Idol från tidigare ikväll och jag blir lite gråtfärdig över hur bandet spelar. Kan dom sluta spela ALLA låtar som att dom vore hissmusikanter?! Det blir ju inget riktigt flow i låtarna, dom blir bara hackiga och tråkiga. Man måste ju inse lite att jazzackord inte alltid är snyggt. Men det kanske bara är jag som tycker det.
Saken blir inte riktigt bättre av att deltagarna har valt världens tråkigaste låtar. Men nog om det nu.

Idag har jag varit på stan och stekt som vanligt. Stan har blivit en av mina bästa vänner nu när jag är livsnjutare. Tack och lov har jag nog med självbehärskning för att inte köpa så mycket. Var dock tvungen att köpa nya rakblad och jag förfäras över hur dyra dom är! Bara för att det ska vara nå jävla divine av nåt slag. Jag tvivlar på att mina ben blir mer gudomliga bara för att dom heter så.
För att inte tala om dessa batteridrivna, vibrerande uppenbarelser! "Sätt på Soothing Vibrations med en knapptryckning för att få en sensationell rakupplevelse". Jesus christ on a stick! Inte vet jag om jag skulle vilja kalla släta ben för en sensation. Men den kanske ger mer än så? Den kanske helar aids-sjuka? Eller spottar pengar? Det vore en sensation på riktigt!
Nä jag tror jag ska prova med en potatisskalare nån gång, det går säkert lika bra det också.


Och vet ni vad?! Bruce och E Street Band ska spela i halvtidsvilan i Super Bowl XLIII. Hallelujah, guds frid!

Jag tror definitivt att jag har valt rätt yrke för min framtid. Ambulanssjukvårdare ifall det var någon som inte visste.
Som ambulanssjukvårdare måste man ju alltid vara beredd på att släppa allt och göra en utryckning och det är jag verkligen. Verkligen!
Klockan fem igårkväll ringdes det och sades (ungefär) att jag skulle infinna mej på Kvantum omedelbart.
På två röda hade jag packat ner bastukläder, handduk, pengar OCH hunnit krama katten adjö. Det jag dock glömde var att gå på toaletten. Det måste jag definitivt komma ihåg innan jag börjar köra ambulans eftersom att varje gupp i vägen blev ytterst smärtsamt.

Något annat som var ytterst smärtsamt var när jag brände ryggen på ett sånt där "bör ej övertäckas"-element. Jag övertäckte det dock inte, jag bara sidotäckte det. Det räckte kan jag meddela, det sved till rejält!

Annars var det en mycket trevlig kväll med högläsning ur Cosmopolitan, där killarna var dom som var mest intresserade, och även någon timmas bastu.

Guds frid

Ellen gör "arbetsintervjuer" och har kameror gömda i rummet. Hillarious!

Något väldigt talande inträffade just. Jag hade precis skrivit in ams.se i adressfältet och kom in på sidan och läste i all hast titeln som "Arbetsförnedringen". Dom kanske borde döpa om sig till det. Allvarligt talat.

En annan rolig grej som är inne lite på samma spår var en kille som skulle svära den här trohetseden när man gifter sig. Det gick inte så bra för honom då han istället för att säga "...to be my lawfully wedded wife", sa "..to be my awful wedded wife". Haha! Det blev lite tryckt stämning sen. Stackars sate.

Idag fyller The Boss 59 år. Det är nästan så man borde ha kalas själv!

Happy birthday to you,
happy birthday to you.
Happy birthday Mr. Springsteen,
happy birthday to you.

Kära Sagem,
varför kan inte era jävla skitboxar fungera?!
Igår spelade jag in Mord i sinnet för att kunna se det idag. Trodde jag.
Självfallet var bara halva programmet med, även fast jag hade kollat att allt var inprogrammerat.
Det är inte första gången det här händer. Inte heller andra. Inte ens tredje. Vid 50 kanske vi börjar närma oss en sanning.
Vi har även ringt till er femtielva gånger men ni säger bara att vi ska göra fabriksåterställningar och uppdateringar och fan vet allt. Snart gör jag en ordentlig fabriksåterställning, en av den typ där man på fabriken sätter ihop alla tusentals smådelar till en maskin. Om ni fattar.
En tjej i telefonen idag trodde inte att det var ett mjukvarufel utan ett hårdvarufel. I beg to differ.

Med vänliga hälsningar / Missnöjd kund



P.S Detta är inte ett autentiskt brev

Jag har just sett ett avsnitt av Idol.
Det är tragiskt hur många deltagare det är som wailar.
Och det är ännu mer tragiskt hur få det är som klarar av det.
Till och med min katt wailar bättre ibland.

Jag har upptäckt en ny talang hos mej själv, jag är rallyförare!
Min mor och jag hade varit på stan för att ta hand om lite bankärenden och när vi kom hem sa mamma att hon skulle snabba sig så hon hann äta innan hon skulle till jobbet. Då kollade jag på hennes schema och såg att hon började kl 13.00. Efter snabb kalkylering i huvudet insåg jag att det var om en kvart. Jag uppmärksammade mor på det och ni skulle ha sett vilket fart hon fick. På med arbetskläderna och ut genom dörren.
Eftersom jag behövde bilen sen skulle jag skjutsa henne och hej bara vad det gick. Jag körde som aldrig förr! Inte för fort (okej, nästan aldrig), jag stod bara på rejält i kurvorna. Det var nästan så min prestationshöjande dryck (Mer Blåbär/Hallon) välte i sin hållare. Jag var skitsugen att göra en sån där handbromsparkering men mamma ville inte det så jag avstod.

Helvetets eldar till dom som designar påslakanen åt IKEA!
Hur tänker man egentligen när man gör ett litet hål där man ska sätta in täcket och sen inga hål i hörnen?
Man ska väl för fan inte behöva stå på täcket för att kunna få det på plats..nä hujedamej.
Tur att jag hade ett golv att stå på iallafall. Tänk dom som lever a la compact living (som IKEA förresten uppmärksammar så mycket), inte har dom ju nån extra yta att stå på. Dom måste förmodligen stå på sin säng för att kunna fixa det där. Och vad händer om man står på en säng och brottas med ett täcke? Jo man ramlar allra troligast, och när man lever kompakt så stor förmodligen matbordet precis bredvid och då slår man säkerligen armen i bordet och drabbas av ett kraftigt överarmsbrott. Allt detta på grund av IKEAs designers from hell.



Idag fick jag beröm av mamma för att jag lyckades ta ihjäl ett flygfä.
Hon sa med värme i rösten; "du är så bra på så mycket!".
Jag tror det där får bli en merit värdig mitt CV.

När jag var 12 år var Kommisarie Rex mitt absoluta favoritprogram. Rex var min idol.
För dom som inte har sett det programmet någon gång kan jag berätta att det handlar om några poliser i Österrike som har en väldigt smart polishund som heter Rex. Jag kan även berätta att programmet är på tyska.
När jag var 12 år var det även dags att välja vilket modernt språk jag skulle läsa. Den som är snabb i huvudet har nu räknat ut vart jag vill komma med den här lilla berättelsen.
I och med att detta program var bland det bästa som hände under veckan kände jag att det var helt självklart att jag skulle läsa tyska i skolan.
Vilket misstag jag gjorde! Det förstod jag dock inte förrän i tvåan på gymnasiet, eftersom att allt gick väldigt bra fram tills dess. I tvåan kom dock dolkstöten i ryggen från det tyska språket. Det var nämligen då jag fick en fossil till lärare. Det enda, och då menar jag ENDA, vi gjorde, var att fylla i stenciler. Två gånger fick vi se film, den ena utspelade sig någon gång efter Berlinmurens fall, mer än så lyckades vi inte lista ut av handlingen, den andra utspelade sig på 40-50-talet och den var inte svår att förstå då jag satte dit engelska undertexter och fossilen inte märkte någon skillnad.
Sen kom nationella proven och jag var faktiskt alldeles förträfflig. Jag fick bara VG i slutbetyg. Sen dess hatar jag tyska.

Med detta sagt kan jag berätta att jag har "köpt" hem en spanskakurs för nybörjare. Jo ni, jag hade tänkt att jag skulle börja habla en gnutta español. Vi får väl se hur det går.

And the madness continues.
Idag har jag inte bara bakat äppelpaj, jag har även gjort dajm.
Jag börjar i mitt stilla sinne undrar vad det är som pågår.

Idag ringde även Boxer för femtioelfte gången i ordningen. Jag har redan sagt till dom att pappa inte kommer hem förrän tidigast kl 17 och att det inte är någon idé att ringa innan det. När dom ringde för tredje gången idag blev jag less och svarade. Jag kände mej tvungen att förklara för den icket ont anande Martina att det verkligen inte var någon idé att ringa innan klockan fem och att dom borde sluta med det omedelbart. Sen sa jag hejdå.
Undrar vem jag kommer att telefon-battla med imorgon, Försäkringskassan? Radiotjänst?

Så har det gått ytterligare en dag i följetongen "Sandras arbetslösa liv". Det börjar gå utför lite nu. Jag erbjöd mej till och med att baka idag. Dom som känner mej vet att slutet är nära, jag skulle nämligen aldrig utsätta mej för att baka. Inte om min hjärna befann sig i ett sunt tillstånd. And it gets worse säger jag bara. Inte nog med att jag bakar, jag sitter även och segar mej igenom Prison Break säsong 3 som jag svor att jag inte skulle se för att det spårade så mycket.
Det är tragiskt!
Men jag ser dock ljuset i tunneln. Jag har nämligen gjort en universitetsansökan idag. Om jag kommer in och dessutom väljer att tacka ja så lär jag ju inte behöva klättra på väggarna för att jag inte har nåt att göra iallafall. Då kommer jag garanterat att sakna den här tiden. Gräset är ALLTID grönare på andra sidan. Varför kan jag aldrig vara nöjd?!
Det är det typiska Sandra Nilsson-syndromet. Men det är nog bara att vänja sig.
Jag ska jobba på lördag också. Bäst att förbereda banken på att det snart regnar in pengar där, jag känner att det är på väg att vända.

Min dag påbörjades nästan förfärligt tidigt. Jag gick upp, hör och häpna, 9.30! Detta för att jag hade lovat att hjälpa min amiga med flyttning. Jag må säga att flyttning är en underskattad träningsform. Herrejestanes vad trött man blev av att kånka på säng, soffa, tv osv.
I den "nya" trappuppgången bodde det dessutom många asiater. Dom hade väl lagat sin vanliga söndagslunch och doften hade spridit sig rätt så rejält i trapphuset. Vid första sniffningen luktade det ganska gott och man blev nästan sugen på att smaka lite. Efter några gången upp och ner i trappan började jag bli lite less på lukten. Efter ytterligare några varv och klart större utmattningsgrad var jag inte långt ifrån att spy på lukten. Jag konstaterade snabbt att det inte kan vara roligt att vara illamående och ha den där lukten smygandes. Det lär knappast underlätta tillfrisknandet iallafall.



Detta inlägg måste jag avsluta med dom fantastiska ord min vän Linda sa när vi var på väg att lämna en lägenhet vi hade fått låna under en helg i Umeå.

Slänger ner nyckeln genom brevinkastet och tittar sen halv förfärat upp;
"Tänk om man hade slängt ner nyckeln och glömt att låsa dörren!"

Idag är det 7 år sen flygplanen kraschade in i WTC. Och vet ni vad, jag trodde det skulle stå hur mycket som helst om det i Aftonbladet, dom har ju en tendens att mjölka..men ingenting har jag sett om det! Dom kanske har glömt det. Hehe.

 Idag klev jag upp före fan (kl 10) för att fara in till skolan och få en liten grej på betygspappret tillfixad. Innan tog jag dock en sväng förbi banken så jag skulle kunna ha lite mer att..motivera justeringen med. Nädå, skämt åsido, det var inget sånt som skulle ändras. På skolan träffade jag min gamla mentor som sa att hon saknade oss så mycket. Jag förstår henne. Vi var ju fantastiska. Och jag är lika ödmjuk som vanligt.


I kvällens Idol visar dom Luleå-uttagningen. Det är men skräckblandad förtjusning jag väntar på att det ska börja. Hur kul blir det om man ser nån man känner, totalt klanta till det. Vad fan säger man nästa gång man träffar personen och Idol kommer på tapeten? "Jamen..det var inte så farligt..om man blundade och bara lyssnade lät det ungefär som en blandning av Håkan Hellström och Lisa Ekdahl..nästan." Nä men nu ska jag inte måla fan på väggen. Dom man känner som var med var nog jättebra. Jag hoppas det, det blir lite mindre pinsamt då. Det är ju just den där pinsamheten som är så jobbig. Jag tar liksom på mej, ja nästan tar över deras pinsamhet och tror att det är jag som har klantat mej. Som att jag var jättepinsam bara för att jag såg det på tv! Haha..tvångstankar AB.

Efter 4 skivor och lika många bränningsförsök har jag äntligen en MP3-skiva som fungerar att spela i mammas bil. Tack och lov har inte dom andra helt gått till spillo, ty dom fungerar att spela i min fars bil. Det var ju skönt, annars hade jag känt en enorm skuld mot barnen i Afrika; dom har inte ens vatten för dagen och här går jag och strör skivor runt omkring mej som om dom vore luft. Hursomhelst, jag har försökt bränna två gånger i NTI (en gång med och en gång utan bildfiler), och en gång i Utforskaren men inget av det har fungerat. Det var då själve fan tänkte jag och började googla efter nya bränningsprogram. Media player var inte ens ett alternativ då det inte gick att bränna med mappar - fatta att sitta och trycka sig igenom typ 120 låtar för att komma till den speciella låten man vill höra. Ping! Dagens I-landsproblem. Anyway, jag hittade då ett bränningsprogram som heter CDBurnerXP som jag provade, och hallelujah och guds frid, det gick! Nå tacka vet jag hobbyhackers, dom är då mycket bättre än såna där företagsprogrammerare. Det är nämligen så att när man inte är anställd av ett företag för att göra något, då måste man ju hävda sig och visa att man är bäst. När man har ett jobb kan man ju lika gärna chilla och dricka kaffe. Så tror jag att det är. Nu har jag löst den gåtan också.
(För övrigt har jag ingen aning om dom som gjorde det underbara programmet CDBurnerXP är hobbytrixare eller inte, det lämnar jag därhän)

Jag kan också rapportera att jag kände mej lite yr i huvudet av Jack Daniel's-chokladen. Det måste vara sån där placebo-effekt jag drabbades av..alltså att jag lurade mej själv att tro att jag blev alkoholiserad för att jag visste att det innehöll sprit. Jag menar, jag kan omöjligt ha blivit lullig av att äta en chokladbit. Förvisso innehöll den ju nästan 9% alkohol men chokladbiten vägde bara 12 gram (jo, jag sprang iväg och vägde en nu. På riktigt.) så jag har väldigt svårt att se att jag skulle bli onykter av det. Något jag får klura vidare på.

Nu har jag varit livsnjutare/outnyttjad arbetskraft i lite mer än en vecka och jag börjar bli lite less. Jag blir inte mindre less av att kolla på arbetsförmedlingen. Antingen söker dom en biokemist, psykolog eller någon som har 17 års butiksvana. ELLER så vill dom att man jobbar typ 6 timmar per vecka. Oh, jag känner hur pengarna bara regnar in.
Nä jag ska nog söka det där jobbet som sierska istället. Jag menar, hur svårt kan det vara? Jag kan hämta min inspiration från dagens horoskop i kuriren. Och är det någon som undrar var deras vigselring har tagit vägen är det bara att säga att dom tappade den på den där midsommarfesten när dom var och badade näck. Easy.

Men allvarligt talat, hur ska  man få tag i ett jobb när många vägrar att anställa någon som inte har ett par års arbetslivserfarenhet? Och hur ska man få denna erfarenhet när man inte får något jobb? Där snackar vi Ond Cirkel AB.
Nämen det får nog bli så att jag åker till USA ett år och sen när jag kommer hem börjar jag skolan direkt. Då har jag ju några år säkrade igen.

I've been lookin' for a job, but it's hard to find.
Down here it's just winners and losers and don't get caught on the wrong side of that line.