.

Igår lyckades Linn återigen. Jag undrar när eländet ska ta slut egentligen? Förmodligen aldrig.
Vi skulle iallafall parkera i Smedjans parkeringshus. Först ställde hon sig på en plats som egentligen inte fanns, sen hittade vi en plats vi kunde ställa oss på. Linn burnade in och trodde hon stod ganska bra. Jag tittade ut och konstaterade att hon tog upp 1,5 plats. Oacceptabelt obra alltså. Jag gick ut och dirigerade ekipaget och det gick lysande. Linn stängde av bilen och tittade nöjt ut på mej. Då började bilen rulla bakåt. Bestört sa jag åt henne att stanna. Uppenbarligen hängde inte hjärnkontoret med direkt för hon satt och åkte glatt med några meter till. Till slut uppfattade hon vad som höll på att hända och ställde sig på bromsen. Det var bara till att starta bilen och köra in den igen.
Sen skulle vi ju då gå därifrån. Vad upptäckte Linn då? Jo att hon hade lämnat rutan helt nere. Snacka om att lita på folk.
Jadu, fröken Hildur, hur ska vi göra med dej egentligen? Du gör hela Luleå osäkert, and you know it!

Idag har jag för övrigt varit väldigt duktig, har varit och tränat på gymmet. Dock är det ett under att jag sitter här. Medan jag var där kändes det på allvar som att jag skulle dö. Ja iallafall svimma. Det var ju då knappt så jag orkade stå upp. Jobbigt det här alltså, hoppas det blir bättre snart.

Ikväll ska jag lyxa till det med choklad. I flytande form. Jippie.