.

Jag kan nu en gång för alla konstatera att öronen sitter på tok för nära hjärnan.

Vad menar hon nu? Undrar du säkert!

Jo, det är såhär att jag gjorde ett nytt hål i örat i mitten av november, den som är insatt förstår då att det börjar bli dags att ta ut läkgrejen och sätta in ett riktigt örhänge. Det har jag också förstått. Saken är bara den att när jag ska försöka få ut det där helvetet ur örat gör det först ont, vilket är förståeligt. Efter ett tag börjar jag dock må väldigt illa, och för att inte riskera hål i golvet ser jag till att sluta pilla. Hade nu inte öronen suttit så nära hjärnan hade det ju tagit längre för smärtsignalerna (och svimningssignalerna) att komma fram, och därför hade jag kanske hunnit ta ut den där grejen innan illamåendet hade satt in. Visst är jag logisk?

Jag måste tillägga, för dom som aldrig har provat själv, att det är väldigt svårt att få av dom där läkgrejerna. Jag, mamma och pappa turades om att försöka få loss det, men då jag tydligen är en tickande svimningsbomb har vi märkt att vi inte har så jättelång tid på oss att fixa det.

Ja gudars, vilket jävla trams det här är. Jag tror jag måste flytta öronen ner till typ knähöjd, då tror jag det hade gått mycket bättre. Ehörm..